När klasskompisarna precis är hemkomna från oberäkneliga timmar på dansgolv, kliver jag upp för att gå till jobbet. Skickar alla morgontankar till FÖ11. 

Jag sitter alltså placerad på Axels säng med en kopp te. Klockan 11.00 börjar dag två av fem dagar på jobbet. Och för att återkoppla till min (kanske något diffusa) rubrik, så jobbar jag ju alltså på gymmet här. Korrektion: jobbar på ett utav Moras alla gym- det finns tydligen flera. Så, slå på hungry hearts i lurarna och kom och träna med mig helt enkelt!

 

Känner nog för övrigt att jag sakteligen börjar trivas med att vandra Moras idylliska gator. (Despite the fact that Berlins would be nice). Solen skiner iallafall idag och jag ser återigen till appen på min iPhone, av vilken hela tiden räknar ned inför olika händelser. 
Drygt tjugo dagar, sedan sommarlov. God bless mitt sista sommarlov. 
Drygt femtio dagar, sedan arton år. God bless friheten.

 

Spenderat min lunch åt att prata framtid och revolter med en utav mina lärare. Dumdristigt kanske, att inte äta- dock intressant och perspektivsvidgande (är det ett ord?).
-Hon kommer från Malmö, har bott i halva Sverige, hånglat i Luxemburg, och bott ihop med en kostymnisse i Luleå. (här emellan händer en massa annat intressant i hennes liv). Nu bor hon i Strängnäs och har en katt. Politik är intressant och homofober är dumma. Att betrakta olika delar av världen är ett måste, och hon skall bli världshärskarinna innan hon dör. (Döden är för övrigt inte läskig för henne, men hennes pappa får aldrig dö.) Revolter är välkomna, och det är okej att inte vara okej. Det är fint att vara olika men du skall helst inte vara fanatisk. Det är inte lika fint. Jag tycker om diskussion, debatt och spännande historier. Hon frågade mig vad jag skulle göra efter studenten och jag svarade som alla andra: förändra världen. Jag skall förresten också resa och uppleva, upptäcka och införskaffa mig erfarenheter som jag kan berätta om för dig sen. 

Hon talade också om för mig, hur det är viktigt för henne att kunna påverka och utveckla åsikter och uppfattningar hos individen (antar att hon syftade mycket på elever). Jag är en typisk sådan som hon lyckats fånga i hennes teorier och berättelser. Världen behöver fler som henne, sådana som skall bli världhärskarinnor. Jag skall nog ta över efter henne, världen alltså. 

Maj. Hinner varken med mig själv eller vad som står skrivet i min kalender. Imorgon är det valborgsmässoafton och jag kan inte andas. Tackar gud för pollen. Ringde hem igår och lillebror svarade. Tog mig två minuter att förklara för honom att det faktiskt var jag och ingen man som var vid andra sidan luren. 

Om en månad (knappt) sätts betygen och det var andra tredjedelen av gymnasiet. Ser fram emot varmare breddgrader den nioende juni. Stressen äter upp mig. Vill ju gå långa promenader i solen och äta glass. Vill se träden och gräset bli gröna. Hinner inte med. Varken mig själv eller min omgivning (förlåt för min frånvaro.)

Våren. Och utan att jag riktigt hann se eller känna- kom solen och värmen. Tussilago och blåsippor. Den lite tjockare kappan har bytts ut mot väst. Kängor har konverterats till converse, och halsduk har blivit sjal. Igår åts den första glassen tillsammans med Julia, och mina kyssar hade smakat kardemumma och mango. (Axel, kom hem från Barcelona nu). Och någonstans mellan alla koppar te och tusentals papper grammatik, företagsekonomi, engelska och samhällskunskap- gömmer jag mig. De kommande veckorna blir min död.

Alltså såhär är det:
-Jag tycker om att skriva. Jag tycker om att läsa, helst klassisk litteratur. Strindberg, Shakespeare, Austen, Söderberg, Lagerlöf, och Hemingway är liksom mina polare. Jag tycker om att dricka te. Korrektion: jag dricker garanterat för mycket te. Har beräknat en läskig siffra av min månadskonsumtion- den får inte du se. Ha. Jag tycker om att spela gitarr och lite piano. Jag tycker om att sjunga, fast helst inte offentligt- det är läskigt. Jag tycker om korallvita stränder, doften av saltvatten och vattenmelon. Jag tycker om hotellfrukost. Jag tycker om kärlek. Vänskap. Jag tycker om att vara där, liksom: "finnas- där-för-dig-när-du-behöver-mig". Förtroende. 

Vet du? 

-Det är lätt att tappa sig själv. Jag har märkt det. Man tror att man är så himla "jag-vet-vem-jag-är-och-vad-jag-vill-med-mitt-liv", och sen går man liksom vilse- och så tappar man sig själv. Min mormor var världen bästa; är världens bästa. Hon lämnade den 20 mars 2013 i lungcancer. Där falerade det. Ibland vill jag bara: MEN NEJ. HELVETES JÄVLA PISSLIV. DU ÄR SÅ JÄVLA ORÄTTVIS. CANCERÄCKEL. KÖRTELFEBERSFAN. BLINDTARMSOPERATIONSVIDER. Samtidigt har jag lärt så mycket, och jag blir säkert starkare- så småningom, av allt som setts, hörts och upplevts de senaste tre månaderna. Jag är tillbaka på gymmet, det är ett första steg gentemot rätt väg: tillbaka. Känner att det är liksom dags att grow back: harder, better, faster, stronger.

-Ibland när man går vilse är det lätt att glömma belysa de saker man tycker om. Jag har liksom lite glömt hur man spelar gitarr, och tiden avsatt för att läsa har liksom varit som bortblåst. Förundras över personer i min närvaro som är... jamen, så jävla starka helt enkelt. Det hjälper. Det är liksom indirekt medicin. En närastående har precis opererats och som påföljd fått ett betyngande besked. Hon reser sig, går med huvudet högt- säger betryggande: "Jag mår bra nu, jag är ju okej." Och jag tänker bara; världen behöver fler som du. Mamma har förlorat sin mamma, och ändå orkar hon med, hon bär så gott hon kan- men, det fina med henne är: hon låter det brista, för hon vet. Hon har accepterat: man måste inte alltid bära. För du- det är ju okej att inte alltid vara okej. Tar min kopp te och tänker: jag går sakta- men jag går framåt. HEPPHEPP.

Hej. Någon frågade mig häromdagen vad som hade hänt med bloggen, antog att hon menade min distans till denna. Korrekt. Så var fallet. Förklarade därpå att jag liksom tappat det här med att skriva, att det liksom dog med mormor. Någon förklarade sedan att det var dumt, och att jag skulle återuppta skrivandet. Att jag skulle komma på någon/något att skriva för. Och du, någon: vi pratade ju om något mer. En liten "P.S", tillägnad dig:
-Jag skall sjunga på mormors begravning på fredag. Kärleksvisan. 
Och du, någon: tack. 

 

Ville bara säga tack. Säga tack för att jag inte är ensam för att du är här.

"Och hoppet skall vara det sista som lämnar människan." Ja. Kan så vara. Lägger handen på höften och säger tyst för mig själv: hoppet är det sista som lämnar mig. 

Väggarna, taket och sjuksängen i rum 57 låter mig bländas av dess vita färg, liksom snön utanför fönstret på tredje våningen. Blek äro också du. Hostan och smärtan- tårarna och oron ekar igenom den annars relativt tysta korridoren. Fram och tillbaka rusar män och kvinnor förbi i gröna rockar. Doktorer. Sjuksystrar. Ut från ett rum- in i ett annat. Och sådär fortgår det hela, likt en evighetsmaskin. Som om allt är programmerat. Rörelsemönstret blir efter ett par timmar förutsägbart. Gröna rockar, för att lugna. (FÖR ATT LUGNA?!) Hur fan skall jag kunna vara lugn? Kan du tala om det för mig, syster Isaksson? Kan du tala om för mig hur din gröna rock skall göra mig lugn, när någon ligger i rum 57 och inväntar skiktröntgen? När någon i rum 57 på tredje våningen snart kommer att få beskedet lungcancer. Tala om det för mig, snälla syster Isaksson.

Och så- liksom en blixt från himlen kom ett besked av vilket kommer att fylla de kommande dagarna med regn.
Jag ogillar maktlösheten. Känslan av att vara det minsta existentiella fenomenet i världen. Jag kan bara stå här och se på. Betrakta med ett blått och tårfyllt ögonpar hur du sakteligen tynar bort. Nej. Du skall inte. Du får inte. Jag kan be. Vill du det? Jag ska be för dig. I min bedjan skall jag tala om för de övre makter som kan tänkas existera att- nej, henne får ni inte låta frosten ta. Henne får ni inte låta frosten ta.